Dumma, dumma, dumma "Simone"!!!!!!

Trädet i skogen.

Det växte en gång ett träd i skogen -
så skönt och mäktigt -
jag hade sett det...
Det reste sig över djupens dimmor till jordens tinnar i enslig glans.
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Nu får jag höra att blixten nått det...
Vad kan man göra
att åskor härja och blixtar slå?
Jag har ju sett detta träd i skogen
och skall det minnas
så länge sångernas fästen stå. 

        Edith Södergran 1917

 "Vår Bok, vår stolthet".

Det är ett träd med otrolig livskraft, energi och själ.
När alla granar, som tidigare gömt Boken, avverkades förra hösten,  blev den i somras som en underbar oas för oss.  Den stora trädkronan fungerade som ett skyddande tak, för de heta solstrålarna.
Ett tak att sitta och meditera under.

Jag är tacksam för att både barn och barnbarn, fått uppleva trädet, som redan var stort när jag var ett litet barn.


Nej, det är inte blixtens fel.

Det var med stor sorg i hjärtat, när jag på tisdagsmorgonen tittade ut genom fönstret, efter att Krister väckt mig och berättat vad stormen Simone hade ställt till med.

Det är visserligen "bara" ett träd, som blivit sargat, men inte för oss. För oss är den vackra Boken ett kulturarv.

Nu skall vi försöka hitta någon, som är duktig på att rädda träd. Vi hoppas att den tredjedel som är kvar av trädet, skall få fortsätta att leva.
Jag tror att det har den energi och livskraft som behövs för det.

________

 Det är tre månader sedan jag sist uppdaterade Änglagårdsbloggen. En lång time out.

Det har hunnit bli höst, och vintertid sedan dess. 

Nere i källaren blommar under växtbelysning, pelargonior i olika färger, fuschia och bougainvillea.

I ett annat rum i källaren, också under växtbelysning, står nu orkidéerna som vill ha det svalare, och som jag förväntar mig, skall blomma fint framåt jul-nyår.

För att ge det här inlägget lite positivitet, bjuder jag på  bilder på några av de orkidéer , som blommat de senaste tre månaderna.

 

T.C.Y.