"Dagboksinlägg" om min 70-årsdag.

Detta blogginlägget är ett enda egoistiskt blogginlägg. Det kommer bara att handla om mig själv och hur totalt grundlurad jag blivit.
Till min enormt stora LYCKA.

Det hela började för ca två veckor sedan. Jag blev förbjuden av våra barn Magnus och Tina, att inte förbereda något över huvud taget inför födelsedagen. Skulle jag bjuda någon, fick det bli först två dagar efter 6:e Mars, då jag fyller år.

Ok. Jag skall inte förneka, att jag var fundersam och nyfiken. Men drog snart slutsatsen, att barnen och deras familjer, planerade att fira mig, genom att bjuda på ett restaurangbesök.

Lite var jag trots allt tvungen att planera. Därför bjöd jag mina syskon och svägerska, att komma på söndagseftermiddagen på en enkel födelsedagsfika med tårta.
De accepterade och tackade ja.

På födelsedagen, vid tvåtiden på eftermiddagen, fick jag ett sms från Magnus, där han skrev "ät inte för mycket innan kvällen, då vi blir hämtade 18:45.

Så blev det. Magnus kom och körde sedan iväg med sina föräldrar. Dagen till ära Mor i framsätet och Far i baksätet :)
Resan gick vidare mot Anderstorp, förbi en restaurang, som jag och Krister trott vi ev skulle till.  Vidare genom flera industriområden i Anderstorp, för att fortsätta ut på Värnamovägen, mot Bredaryd. Och nu var jag näst intill övertygad, restaurang Bambu nästa.

Näpp, färden gick vidare mot Forsheda. Och där vid Bollagården, lyste marchaller så fint i mörkret, utanför en, som det verkade nersläckt och öde byggnad.

Nu hade jag, tror jag, slutat att fundera över varför vi var ute och åkte med Magnus. Klev ut ur bilen och "tackade för sightseeingen".

Sedan blev jag så överraskad, lite smått chockad när vi kommit in genom entrén, så det finns små luckor i minnet.
Lyckligtvis hade Tina kamera med sig och förevigade både minglet mellan gästerna innan vi kom och när vi kom.

Åhhh, KÄNSLOR!!!
 Rungande "Ja må hon leva", "hurrarop" och "folkets jubel" mötte oss när vi kommit in genom dörren, och tårarna rann på mina kinder.

När lyset inne i lokalen tänts, blev jag ännu mer överraskad.
Där minglade kära släktingar, före detta  arbetskamrater och andra vänner.
Och så klart festens värdpar, våra goa, fina "ongar"Magnus och Tina med sina familjer.

Upplevelsen av mitt 70-årsfirande, kommer jag aldrig att glömma.
Jag tror inte Magnus och Tina kan inse, hur mycket festen, de så hemlighetsfullt ordnade för mig, betyder för mig och även Krister. Inte heller gästerna, som också hemlighetsfullt tagit sig till Bollagården i Forsheda.
Och allt detta  bara för min skull. Jag kommer njuta och suga på den här karamellen i många, många år. :)

Till och med musiken, både den som Systersonen Kenneth och hans fina, goa barn Jonas och Tessan bjöd på, och inspelade Elvismusiken i högtalarna, kände jag som "min musik".

När jag fått korten av Tina, som hon tog under festen, fanns det med några filmsnuttar också.

6:e Mars- 2015

Jag vet, man skall inte se bakåt utan framåt i tiden. 

Jag gör det, men ibland hinner dåtiden ifatt. Antingen det gäller glädje eller tråkigheter.

 Så blev det när jag tittade på den lilla filmen från min födelsedag. 

Direkt fick den en koppling till en annan liten film, som jag gjorde i Juli 2011.

Det är med stor tacksamhet, jag ser filmerna.

 "Bakom molnen skiner alltid solen". 

Bland alla ljuvliga blommor och presenter, som jag uppvaktades med, fanns bl.a en intressant bok,

 MIN TRÄDGÅRD ÄR EN FEST  av Micael Bindefeldt.

Jag har ännu bara hunnit med att ögna igenom den, lite hastigt. 

Bland det första jag läste i den var en aforism:

"Gamla träd ska behandlas just som äldre damer

-med allra största respekt. 

De gamla träden har en själ som inte går att ersätta, 

hur dyra och fina ungträd man än kostar på sig."

Tack Magnus och Tina, för det ni gjorde för ert "gamla träd".  KÄRLEK !!

T.C.Y.